tisdag 18 februari 2014

Lördag 6 oktober....



Lördags morgon, jag går upp i ottan duschar, klär på mig och kramar mina barn extra länge, sen far jag in till Falun igen. Mamma har ätit lite frukost, hon frågar vad jag tror det är. Igen aning säger jag, någon sorts tumör. Vi pratar och tar det om o om igen.

En läkare kommer, en Ålänning, lång, äldre o stilig. Han har ett fast handslag.

Han slår sig ner på mammas säng tittar på henne och säger. På röntgen ser vi att du har en tumör vid nyckelbenet en metastas och att du har en påverkan på andra sidan också… Vi kan inte säga så mycket utan du lär göra en skitröntgen. Då det är helg så kommer den att göras på måndag morgon.  Han tittar på mig, och tillbaka till mamma igen. OM du vill så får du åka hem, mamma lyser upp och skrattar. Ja de ville hon, läkaren frågar om jag har nå frågor jag har sandpapper i munnen och skakar på huvudet. Så mamma får åka hem den lördagen kl. 12. Hon har med sig morfin för att klara sig till måndag morgon.

Helgen överlever vi, jag är där hela lördagen och hjälper henne.

Söndagen är lika, jag lagar mat, duschar henne, handlar, tvättar osv osv.

Måndag morgon, jag lämnar barnen på skolan och åker till mamma. Hon ska fasta innan röntgen och ska vara inne kl. 9. Får hjälpa henne att klä på sig och ut i bilen.  Men Anna vad kan de vara säger hon hela tiden. Hon har stängt av, hon vill och kan säkert inte fatta.

Den helgen hade jag läst ALLT jag kunde hitta om cancer och metastaser. Åh gud säger jag till bror bara det inte är lungcancer, för de är den värsta sorten och prognosen för det ser inge vidare ut.


Min telefon går varm och har gjort hela dagen och helgen. Moster, bröder och vänner ringer och undrar. Jag drar samma sak om o om igen. Känner mig som en papegoja..

KL 16.30 tar de ut tanten som ligger bredvid, jag känner att NU kommer de…

Så rätt jag hade 2 min efter kommer läkaren med en stol, han slår sig ner och har en bunt med papper i handen. Han tittar på mamma han tittar på mig, han hade inte behövt säga något jag visste redan.. Han lägger sin hand på mammas ben, och säger vi har hittat tumörer i lungorna… mamma faller i gråt, jag håller om henne jag kan inte låta bli att gråta, vi sitter så en stund. Sen börjar läkaren berätta, han frågar om hon vill se bilderna och de vill hon. Han berättar att benet i armen gått av, att de ser metastaser i båda armarna o axlarna, och lymforna i mellangärdet är uppsvällda. Det sitter en tumör i höger lunga och de kan se att de finns i vänstra också.

Det här är ju det värsta av allt man kan önska säger jag, varför jag säger så inför mamma är ju dumt men jag kunde inte hålla tillbaka orden. Nej det ser inte bra ut säger han. Han pratar lugnt med mamma hon har för länge sedan stängt av, jag ser det på henne. Han vill behålla henne inne tills dagen därpå, för att hon ska få träffa lungspeciallister.  Under tiden skickar jag ett sms till bror. KOM NU skriver jag. Han ordnar barnvakt och är inne på 30 min. När han kommer, då går jag ut, tårarna rinner det gör såå ont i kroppen på mig. De pinglar o rings i min telefon, alla vill veta hur skiktröntgen gått, jag kan inte svara jag låter det vara.

När jag är åter uppe, sitter bror o mamma och skrattar, vi skrattar ihop en stund, innan mamma igen bryter ihop och gråter.  Jag känner vanmakt. Hon vill hem, men de vill behålla henne. Jag tar en vända i korridoren och springer på SSK: an, frågar henne lite fint om mamma kan få permis. Hon o jag pratar, ja det kan hon få om jag skjutsar in henne igen till kl. 10 dagen därpå. Japp så får de bli, mamma blir åter igen glad att hon får åka hem, hem till sitt och sin katt. Så kl. 18 far vi hem igen. Bror följer henne hem och jag åker hem en stund. Gråter hemma med Tomas och gör mig i ordning och far över till mamma igen. Lär ju hjälpa henne på med pyjamas o ge henne kvällsmat.  Bror åker hem och jag och mamma sitter där. Då säger hon Anna, halsbandet jag fick av din far när du föddes för 35 år sedan de vill jag att du ska ha. Jag bryter ihop jag vill INTE höra mamma säger jag, mamma gråter o gråter …

 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar